Känslor och tankar under och efter graviditeten


Doula_linda
 Känslor och tankar under och efter graviditeten 

 Det finns vissa tillfället i livet som man alltid kommer att komma ihåg. Som blir kvarsvetsade i minnet och som man alltid kan plocka fram och minnas med glädje eller sorg, eller vad det nu är för känsla man får av sitt minne.

Jag minns glasklart de graviditets tester som jag gjort och fått ett positivt svar. De gånger som jag fått veta att jag väntar barn.

Jag och min man har aldrig planerat att jag skall bli gravid, så första gången som jag hade mitt graviditetstest, med två blå streck på i ena rutan, i min hand var det ett virrvarv av känslor inom mig. En blandning av glädje och rädsla. När jag väl hade berättat, under många tårar, för min man att vi väntade barn och han hade med glädje mottagit beskedet, kunde jag acceptera tanken på att bli mamma.

Att gå gravid första gången var för mig då den absolut bästa tiden i mitt liv. Förutom veckorna 6-12, mådde jag så bra som man förväntar sig en prinsessa att göra. Även om jag på kvällarna var helt obegripligt trött, så fick jag genom min graviditet en ny energi som jag aldrig förut hade haft. Jag kände glädje, inspiration och motivation och fick nya idéer för framtiden.

Tankarna gick på högvarv och känslorna satt utanpå skinnet. Helt plötsligt började jag att intressera mig för min egen barndom och jag fick ett oerhört starkt behov att vara nära min mamma.

Saker som förut känts viktigt bleknade och jag kände mig så stark, så levande, så lycklig och så vacker. Jag kände inte längre någon stress, utan gick igenom mina dagar i ett lugnt, rosa moln.

Jag hade känt oro över att se min kropp förändras, men det gjorde jag inte. Jag bara accepterade och välkomnade varje förändring.

Jag hade känt oro inför att inte bli en bra mamma, att jag var alldeles för självisk. Trodde inte att jag skulle vilja lägga tid och pengar på en annan människa. Men redan som gravid, försvagades de egna behoven och ersattes av en stark lust att ge. Ge allt jag kunde till denna lilla nya människa som växte inom mig.

Maten jag åt var inte längre för mig – utan för mitt barn. Träningen blev ett förberedande för förlossningen. Musiken jag spelade var inte för mina öron och jag slutade att se filmer och läsa böcker som upprörde mig. Allt för att min bebis skulle ha det bra och känna sig trygg.

Jag hade trott att kärleken mellan mig och min man skulle kunna rubbas och att jag skulle känna mig rädd för att bli lämnad, men det blev också motsatsen. Aldrig någonsin hade kärleken varit så stark och jag kände mig så säker på hans känslor för mig.

Att jag mådde så bra och att mitt förhållande till min man var så stark tror jag var en stor bidragande faktor till att min graviditet var så lustfylld. Alla känslor blev så överdrivna och då är det ju fantastiskt att känslorna var positiva. Eftersom jag gått igenom fler graviditeter och i några av dem har jag inte alls mått så bra fysiskt och det har istället påverkat mina känslor negativt.

dags att foda

Att vänta mitt andra barn födde nya tankar, olika från den första graviditeten. Rädsla att inte räcka till, både för mitt första barn och för min man. Att inte orka. Eftersom jag inte hade återgått till mitt arbete innan jag väntade barn igen skapades en ny oro om framtiden. Att inte vara en del av samhället att förlora min karriär. Jag började sakna att inte bli sedd som mig själv, utan bara som mamma, även om det nog var jag som var den som såg mig själv som enbart mamma. Jag hade gett mig hän så pass mycket i min roll som mor att jag förlorade stora delar av mitt ”jag”.

Att vara gravid för första gången var som att själv omskapas. Omvärderingar av livet och en påminnelse om min dödlighet.

Sedan närmade sig förlossningen. Om graviditeten blev min nyskapelse blev förlossningen min omfödelse.

Jag kom ut från förlossningen som en ny kvinna, en mamma. Jag hade bevis på att jag bar på oanade krafter. Jag kände en ny förbindelse med alla kvinnor som fött barn. Att låta kroppen ta över och till hundra procent ge sig hän till naturens krafter. Att öppna sig och totalt försvinna bort från verkligheten. Det kändes som jag hade befunnit mig i en annan tid, på en annan plats och det var som om jag hade fått nuddat på den andra sidan. Att föda fram mitt barn var magiskt!

bebis

Jag känner en sådan oerhörd respekt för alla mammor. Alla känslor, minnen, allt jobb, all oro och hanterandet av eventuella kroppsliga förändringar eller skador efter graviditeten eller förlossningen.

Min mamma sa alltid till mig under min uppväxt: ”Du kommer att förstå den dagen du får egna barn” och visst var det så. Visst hade mamma rätt. Nu förtstår jag.

DSC00372

Copyright © Dandelion by Pexeto