Känslor och tankar under och efter graviditeten


Doula_linda
 Känslor och tankar under och efter graviditeten 

 Det finns vissa tillfället i livet som man alltid kommer att komma ihåg. Som blir kvarsvetsade i minnet och som man alltid kan plocka fram och minnas med glädje eller sorg, eller vad det nu är för känsla man får av sitt minne.

Jag minns glasklart de graviditets tester som jag gjort och fått ett positivt svar. De gånger som jag fått veta att jag väntar barn.

Jag och min man har aldrig planerat att jag skall bli gravid, så första gången som jag hade mitt graviditetstest, med två blå streck på i ena rutan, i min hand var det ett virrvarv av känslor inom mig. En blandning av glädje och rädsla. När jag väl hade berättat, under många tårar, för min man att vi väntade barn och han hade med glädje mottagit beskedet, kunde jag acceptera tanken på att bli mamma.

Att gå gravid första gången var för mig då den absolut bästa tiden i mitt liv. Förutom veckorna 6-12, mådde jag så bra som man förväntar sig en prinsessa att göra. Även om jag på kvällarna var helt obegripligt trött, så fick jag genom min graviditet en ny energi som jag aldrig förut hade haft. Jag kände glädje, inspiration och motivation och fick nya idéer för framtiden.

Tankarna gick på högvarv och känslorna satt utanpå skinnet. Helt plötsligt började jag att intressera mig för min egen barndom och jag fick ett oerhört starkt behov att vara nära min mamma.

Saker som förut känts viktigt bleknade och jag kände mig så stark, så levande, så lycklig och så vacker. Jag kände inte längre någon stress, utan gick igenom mina dagar i ett lugnt, rosa moln.

Jag hade känt oro över att se min kropp förändras, men det gjorde jag inte. Jag bara accepterade och välkomnade varje förändring.

Jag hade känt oro inför att inte bli en bra mamma, att jag var alldeles för självisk. Trodde inte att jag skulle vilja lägga tid och pengar på en annan människa. Men redan som gravid, försvagades de egna behoven och ersattes av en stark lust att ge. Ge allt jag kunde till denna lilla nya människa som växte inom mig.

Maten jag åt var inte längre för mig – utan för mitt barn. Träningen blev ett förberedande för förlossningen. Musiken jag spelade var inte för mina öron och jag slutade att se filmer och läsa böcker som upprörde mig. Allt för att min bebis skulle ha det bra och känna sig trygg.

Jag hade trott att kärleken mellan mig och min man skulle kunna rubbas och att jag skulle känna mig rädd för att bli lämnad, men det blev också motsatsen. Aldrig någonsin hade kärleken varit så stark och jag kände mig så säker på hans känslor för mig.

Att jag mådde så bra och att mitt förhållande till min man var så stark tror jag var en stor bidragande faktor till att min graviditet var så lustfylld. Alla känslor blev så överdrivna och då är det ju fantastiskt att känslorna var positiva. Eftersom jag gått igenom fler graviditeter och i några av dem har jag inte alls mått så bra fysiskt och det har istället påverkat mina känslor negativt.

dags att foda

Att vänta mitt andra barn födde nya tankar, olika från den första graviditeten. Rädsla att inte räcka till, både för mitt första barn och för min man. Att inte orka. Eftersom jag inte hade återgått till mitt arbete innan jag väntade barn igen skapades en ny oro om framtiden. Att inte vara en del av samhället att förlora min karriär. Jag började sakna att inte bli sedd som mig själv, utan bara som mamma, även om det nog var jag som var den som såg mig själv som enbart mamma. Jag hade gett mig hän så pass mycket i min roll som mor att jag förlorade stora delar av mitt ”jag”.

Att vara gravid för första gången var som att själv omskapas. Omvärderingar av livet och en påminnelse om min dödlighet.

Sedan närmade sig förlossningen. Om graviditeten blev min nyskapelse blev förlossningen min omfödelse.

Jag kom ut från förlossningen som en ny kvinna, en mamma. Jag hade bevis på att jag bar på oanade krafter. Jag kände en ny förbindelse med alla kvinnor som fött barn. Att låta kroppen ta över och till hundra procent ge sig hän till naturens krafter. Att öppna sig och totalt försvinna bort från verkligheten. Det kändes som jag hade befunnit mig i en annan tid, på en annan plats och det var som om jag hade fått nuddat på den andra sidan. Att föda fram mitt barn var magiskt!

bebis

Jag känner en sådan oerhörd respekt för alla mammor. Alla känslor, minnen, allt jobb, all oro och hanterandet av eventuella kroppsliga förändringar eller skador efter graviditeten eller förlossningen.

Min mamma sa alltid till mig under min uppväxt: ”Du kommer att förstå den dagen du får egna barn” och visst var det så. Visst hade mamma rätt. Nu förtstår jag.

DSC00372

Mammakläder

Under tre av mina graviditeter bodde jag i England och en affär som jag besökte regelbudet var Jo Jo Maman Bébé. Främst för deras fina gravid kläder, men också för deras stora utbud av bebis saker http://www.jojomamanbebe.co.uk/

Därför blir jag nu så glad när jag ser att Zalando säljer kläder från just Jo Jo Maman Bébé. Många fina minnen som väcks från tiden som gravid och som bebismamma :)

Vad tycks om dessa plagg nu i det härliga höstrugget?

J2621H006-503@1.1 (1)J2621A003-953@1.1 J2621D00R-503@1.3 J2621D00X-503@1.1 J2621D005-304@1.1  J2621I002-304@1.1 J2621I007-550@1.1

Syskon

Jag träffar många gravida kvinnor som väntar sitt andra barn och som redan under graviditeten lider av dåligt samvete över att inte räcka till. Att inte räcka till för barn nummer 1 och att inte ägna nog med tankar till barn nummer 2 som ligger i magen. Det där dåliga samvetet brukar tyvärr hålla i sig även efter förlossningen och jag känner igen det så väl.

Här kommer ett litet inlägg från min förra blogg:

syskon2syskonsyskon3

Strax efter födseln av mitt andra barn hade jag väldigt svårt att hantera känslan av att inte räcka till. Jag hade från dag 1 en oerhört stark känsla av skuld. Skuld över att jag tagit något ifrån mitt äldsta barn, som trots allt inte var mer än 2 år.
Kändes som jag inte alls kunde få ordning på varken känslor eller tankar.
Så från en skänk från ovan anordnades en information- och samtalseftermiddag på mitt BVC med en psykolog som skulle komma dit och prata om syskonrelationer.

Där satt jag med tårarna brännande innanför ögonlocket, mjölkstinna (och läckande) bröst och en alldeles ny liten bebis i mina armar och med en desperat känsla av ”Hjälp mig”.

Och hjälpt blev jag. Av några få meningar som liksom etsade sig fast och som inte kunde komma mer passande i mitt läge. Jag har inget som helst minne av vad denna kvinnan pratade om, informerade om, eller disskuterade runt om kring mer än detta:

”Du kan från början påverka hur relationen mellan dina barn kommer att se ut. Tycker du att barn nr 2 tar tid från syskonet och du känner skuld för att du inte hinner med barn nr 1 kommer också ditt barn känna din känsla och det är lättare att det blir avundsjuka samt konflikt. Om du istället ser att du ger en present till barn nr 1, du ger en lekkamrat och en bästa vän för livet, någon som alltid kommer att finnas där. Då kommer också barnet känna att den fått en gåva, en ny person som välkomnas med glädje in i familjen.”

Med dessa kloka ord slutade min skuldkänsla tvärt och jag gick hem med en helt annan inställning. Och känslan av skuld har faktiskt aldrig återvänt. Visst finns ofta en känsla av att inte räcka till, men det är en helt annan sak än att känna skuld. Var barn är en gåva. En gåva som välkomnas in i familjen av varje familjemedlem. En kompis, vän och kamrat att älska och att älskas av för alltid!

Underbara bebismage


love

 

 

 

 

 

 

 

 

Att vara gravid är något av det vackraste jag vet. Det är så oerhört stort och magiskt.

Att föreviga den växande magen på bild är det ju många som gör och jag tycker om när bilderna är riktiga konstverk. Det blir det så lätt med den vackra gravidkroppen. Men se här! Varför inte göra det så här mästerligt?!

 

Magbild x

Bilderna är lånade från http://www.babble.com/

Pappans hormoner förändras också!


Father Watching His Infant Sleep

Alla vet vi om att kvinnans hormoner förändras under graviditeten, förlossningen samt efter att barnet är fött. Men visste ni att det finns vetenskapliga studier som visar att även pappans hormoner förändras de sista veckorna i graviditeten samt efter förlossningen?

Jerk W Langer på Illustrerad Vetenskap:

”Forskare har undersökt binjurebarkhormonet kortisol, som är ett av våra stresshormoner och dessutom en god indikator på hur nära band mamman har till sin nyfödda. Kortisolmängden i blodet ökar gradvis under kvinnans graviditet. Har en nyförlöst mamma mycket kortisol i blodet är hon ofta bättre på att känna igen doften från sin baby, och hon reagerar med större inlevelse på barnets gråt.

Även hos den blivande pappan visar det sig att blodets kortisol ökar till det dubbla under de sista tre veckorna före förlossningen.

”Viktökning, illamående och sömnbesvär. Vissa blivande pappor får så kraftiga besvär att de får symptom som liknar en gravid kvinnas.”

Kvinnans hormoner genomgår en kraftig förändring under graviditeten. Hormonerna förbereder henne fysiskt för den nya mammarollen, och de bidrar även till att hon knyter sig till barnet. Detta har forskarna känt till länge. Samtidigt har de dock ansett att pappans band till det nyfödda barnet antagligen mer är av psykisk eller känslomässig karaktär och i grund och botten inte framkallas av biologiska förhållanden. Här tog de uppenbarligen fel.

Nya undersökningar visar nämligen att även mannens hormonsystem förändras, när han står inför att bli pappa. Att något motsvarande inträffar bland hannarna hos vissa djurarter har biologer varit medvetna om, men det är först nu som forskarna utifrån kliniska studier kan konstatera att samma sak händer hos människan. Deras resultat tyder även på att hormonförändringarna kan vara så kraftigaatt de till och med kan ge vissa män fysiska obehag som påminner om kvinnans graviditetsbesvär. Undersökningarna vänder därmed upp och ned på vår tidigare uppfattning om maskulinitet och beteende, som visar sig styras av mycket mer än det manliga könshormonet testosteron. Det är nämligen helt andra hormoner som gör den blivande pappan till omhändertagare och födseln. Det är nästan som om stresshormonet vill förbereda mannen på att ”nu händer det snart något viktigt”.

Mycket intressant tycker jag och jag kommer definitivt eftersöka mer information samt forskning i området. Jag tycker också att med denna vetenskap blir det ännu mer påtagligt att det inte bara är mamman och barnet som behöver stöd och omvårdnad utan också att pappan behöver stor uppbackning från släkt, vänner och proffs. För visst förväntas det många gånger att pappan skall kavla upp ärmarna och ta hand om allt runt omkring och så klart sätta mamman i fokus. Han skall vara ”den starke”. När han själv känner sig gråtmild, liten och kanske till och med  rädd och osäker är det viktigt att ha förståelse för att även pappan går igenom en stor förädringsprocess med hormoner i svajning och även han behöver ett extra stöd under denna tid.

Alla som fött barn och bildat familj vet att det är en stor förändring i livet och under denna tid är det extra viktigt att vi känner att vi har ett starkt fysiskt samt mentalt stöd från människor runt omkring. Om du har en vän eller familjemedlem som just nu startar upp en ny familj; var inte rädd att du stör med din närvaro. Att finnas där och att lyssna är guld värt för de allra flesta. Våga prata, våga fråga, våga be om hjälp, våga att ge hjälp. I en stor förändring behöver vi närhet, kärlek, omtanke och stöd, både man och kvinna.

Hur väljer jag min doula?


nyfödd1

 

 

 

 

 

 

 

 

Har du börjat tänka på hur du vill föda?

Har du börjat fundera på att du SKA föda?

Du kanske funderar på att ha en doula vid din sida före och under förlossningen. Hur väljer man då rätt doula och hur hittar man en doula som känns rätt?

Du kan börja med att söka efter en doula i ditt område på ODIS (organisationen för doulor och förlossningspedagoger i Sverige). Du hittar dem på www.doula.nu

Det är bra om doulan bor i närheten av där du själv bor. Fråga gärna doulan om hon är ok med avståndet. Vissa doulor tar betalt för körsträckan.

Se först och främst till att magkänslan är rätt när ni träffas för första gången. Du skall kunna känna dig avslappnad i personens närvaro och det är bra om ni kan skratta tillsammans och att du kan känna tillit.

Ofta växer tilli fram först efter att ni har träffats några gånger och att du då också kan slappna av och känna dig trygg, men ofta känner du redan vid första mötet om personkemin stämmer. Gör den INTE det var inte rädd för att tala om det. Doulan har all förståelse för detta och har troligtvis känt det samma själv. Hn kanske till och med känner till någon annan doula som hon kan rekommendera.

Här kommer några förslag på frågor som du kan ställa doulan vid er första träff:

- Vad lärde du dig genom din erfarenhet av att själv föda barn? Vad kan du lära mig i barnafödandet?

- I hur många födslar har du jobbat som doula?

- Hur kan du hjälpa mig under min förlossning?

- Vad gör du om det blir ett akut/urakut kejsarsnitt?

- Har du någon som kan jobba som ”back-up” för dig?

- Hur kan du ge support till min partner?

- Hur ser du på smärtlindring under förlossningen?

Detta är bara förslag på frågor. Jag är övertygad om att det dyker upp fler.

Vill du ha andra tips eller förslag får du gärna höra av dig.

/Linda

 

Copyright © Dandelion by Pexeto