Mindful parenting – vad är det?


DSC_6086
 Mindful parenting – vad är det? 

 Få situationer i livet innebär ett så bra tillfälle till mindfulness som föräldraskapet!

Mindfulness innebär att vara uppmärksam på ett särskilt sätt, med avsikt, utan dömande. Barnen kan det redan och lär oss vuxna om vi tar vara på det. Vi behöver det för att hantera den stress som ingår i föräldraskapet, och för att hitta våra egna ”rätta” sätt i den ständigt skiftande tillvaron med barnen. Och för barnen har det förstås största tänkbara betydelse att vi ser dem, accepterar dem och älskar dem så som de är – inte så som vi tänker att de kunde eller borde vara. Mindfulness hjälper oss även att ta vara på de oändliga tillfällen till glädje, kärlek, självkännedom och lärande som vardagen med barn också innebär.

text av Yoshi Frey

Boktips!

 

 ”Kärlekens Roll” av Sue Gerhards  

anknytning1

I denna fantastiska bok skriven av Sue Gerhards förklaras hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna. Sue Gerhardt har arbetat mycket med små barns anknytnings­problem. För att få en djupare förståelse av vad som egentligen händer i samspelet mellan föräldrar och barn, har hon med sina psykologiska kunskaper i ryggen gjort en djupdykning i den växande forskningen inom neuro­vetenskap och biokemi.

Hon beskriver hur den känslomässiga närheten till barnet är en förutsättning för att spädbarnets hjärna ska utvecklas optimalt. Spädbarnet känner igen föräldrarnas röster, dofter och beröring och det inger trygghet. Om vi utsätter det lilla barnet för separation, må vara bara några timmar, ökar stressnivån radikalt, vilket hämmar hjärnneuronens utveckling.

För barnet är det viktigt att få knyta an till sin förälder/föräldrar, någon som känner barnet och som kan avläsa dess behov. Någon som kan se och förstå varför det gråter, som kan bemöta det med kärlek och lära det att hantera och reglera de olika affekter som uppstår inom barnet.  När det uppstår en otrygg anknytning kommer det framförallt att påverka barnets känsloliv, dess sociala förmåga och möjlighet att skapa hållbara relationer. Vid långvarig stress kommer de inre organen som minnesfunktion, andning, hjärtverksamhet och immunförsvar också att påverkas.

Sue Gerhardts slutsats är: Kärlek spelar roll. Såväl våra psykologiska som fysiologiska system utvecklas genom ett positivt samspel med andra människor under barndomen.

I boken talar Sue Gerhardt mycket om den ”sociala hjärnan” och refererar framför allt till de främre delarna av hjärnbarken som är viktiga för vår förmåga att hantera känslor. Det är mycket tack vare dessa som vi kan känna empati, avläsa andras sinnesstämning, uppfatta sociala koder och reglera känsloimpulser.

Vi föds inte med de här förmågorna, de utvecklas nästan helt efter födseln. Det sker inte heller automatiskt, utan utvecklingen är ”erfarenhetsberoende”.

Ett barn som alltid blir upplyft och tröstat om det ligger i sängen och skriker, börjar efter hand förvänta sig att förälderns entré i sovrummet ska medföra trygghet. Ett skrikande barn som i stället alltid möts av ett avvisande ansikte, börjar så småningom förvänta sig att förälderns entré i rummet ska medföra ännu mera obehag.

En så bra bok som jag verkligen rekommenderar alla föräldrar att läsa.

/Linda Häggkvist

Profylaxkurs


pregnant belly

Nu är vi igång med en ny profylaxkurs. 

Så vad betyder egentligen ordet ”profylax”?

På Wikipedia står denna förklaring:

Profylax betyder ungefär förebyggande åtgärd. Inom det medicinska området handlar det vanligtvis om förebyggande av sjukdom. Profylaktiska åtgärder mot sjukdom innefattar ett flertal åtgärder för att minska risk för smitta.

Exempel på profylaktisk behandling är vaccination och insättande av profylaktiska läkemede. Termen används också när man i förebyggande syfte ger andra läkemedel såsom antibiotika före operation för att minska risken för komplikationer.

Profylax används ofta i förlossningssammanhang som en kortform av psykoprofylax, med fokus på att förbereda mamman på förlossningsprocessen genom till exempel andningstekniker och coachning.

Jag tror att de allra flesta direkt tänker på andning när man nämner profylax, speciellt då i samband med diskussion ang. förlossningen. I dessa kurser som jag håller ligger mycket fokus på andning och avslappning, men det innehåller SÅ mycket mer. Det är också viktigt att poängtera att profylaxen inte bara riktar sig till mamman, utan även till den person som kommer att vara med mamman som stöd under förlossningen om det finns en stödperson.

Det finns många funderingar, tankar och ofta rädslor inför kommande förlossning. Här är några av frågorna som väldigt ofta dyker upp i dessa kurser:

- Hur kan jag som partner hjälpa till under förlossningen?

- Vilken massage är bra?

- Hur skall jag andas?

-Alternativ till medicinsk smärtlindring?

- Hur skall jag tänka i de olika förlossningsfaserna?

- Kan jag få smärtlindring genom andning och mental förberedelse?

- Kan jag verkligen känna mig redo för förlossningen?

- Hur kan jag släppa kontrollen?

- Hur kan man förhindra förlossningsdepression och hur vet jag som partner att mamman har drabbats?

- Hur skall jag tänka ang förlossningsskador i underlivet och kan jag förhindra detta?

- Vad händer runt omkring mig som mamma under förlossningen?

- Hur minskar jag min rädsla?

- Hur skapar jag ett fint minne och hur ökar jag chansen till en fin upplevelse av förlossningen?

Alla dessa frågor tar vi upp under denna kurs och våran tid använder vi till både teori, diskussion och praktiska övningar.

En av mammorna som var på kurs hos mig sa en gång att hon såg förlossningen ungefär som en tenta; Hon förbereder sig så väl hon kan inför tentan. Hon kom till en punkt där hon kände att nu kunde hon inte göra mer själv för att förbereda sig. När tentan kommer in har hon ingen aning om vilka frågor som kommer att presenteras och hon vet inte hur de är formulerade. Jag tycker det var riktigt bra! För visst är det så; vi vet inte hur förlossningen kommer att se ut och vi vet inte hur lång tid den kommer att ta, hur den startar eller hur vi reagerar. Men är vi väl förberedda har vi stor chans att hantera den på ett bra sätt hur den än ser ut och att vi behåller lugnet hela vägen.

Har du fler frågor angående profylaxkurs är du välkommen att höra av dig till; linda@mammakliniken.se, 054-182323, 070-3132933

Nästa kurs i Karlstad är tisdag den 13 , 20 och 27 jan 2015.

Jag håller kontinuerligt privata kurser om du hellre vill komma ensam eller tillsammans med din partner istället för i grupp.

Varmt välkommen!

 

 

 

Känslor och tankar under och efter graviditeten


Doula_linda
 Känslor och tankar under och efter graviditeten 

 Det finns vissa tillfället i livet som man alltid kommer att komma ihåg. Som blir kvarsvetsade i minnet och som man alltid kan plocka fram och minnas med glädje eller sorg, eller vad det nu är för känsla man får av sitt minne.

Jag minns glasklart de graviditets tester som jag gjort och fått ett positivt svar. De gånger som jag fått veta att jag väntar barn.

Jag och min man har aldrig planerat att jag skall bli gravid, så första gången som jag hade mitt graviditetstest, med två blå streck på i ena rutan, i min hand var det ett virrvarv av känslor inom mig. En blandning av glädje och rädsla. När jag väl hade berättat, under många tårar, för min man att vi väntade barn och han hade med glädje mottagit beskedet, kunde jag acceptera tanken på att bli mamma.

Att gå gravid första gången var för mig då den absolut bästa tiden i mitt liv. Förutom veckorna 6-12, mådde jag så bra som man förväntar sig en prinsessa att göra. Även om jag på kvällarna var helt obegripligt trött, så fick jag genom min graviditet en ny energi som jag aldrig förut hade haft. Jag kände glädje, inspiration och motivation och fick nya idéer för framtiden.

Tankarna gick på högvarv och känslorna satt utanpå skinnet. Helt plötsligt började jag att intressera mig för min egen barndom och jag fick ett oerhört starkt behov att vara nära min mamma.

Saker som förut känts viktigt bleknade och jag kände mig så stark, så levande, så lycklig och så vacker. Jag kände inte längre någon stress, utan gick igenom mina dagar i ett lugnt, rosa moln.

Jag hade känt oro över att se min kropp förändras, men det gjorde jag inte. Jag bara accepterade och välkomnade varje förändring.

Jag hade känt oro inför att inte bli en bra mamma, att jag var alldeles för självisk. Trodde inte att jag skulle vilja lägga tid och pengar på en annan människa. Men redan som gravid, försvagades de egna behoven och ersattes av en stark lust att ge. Ge allt jag kunde till denna lilla nya människa som växte inom mig.

Maten jag åt var inte längre för mig – utan för mitt barn. Träningen blev ett förberedande för förlossningen. Musiken jag spelade var inte för mina öron och jag slutade att se filmer och läsa böcker som upprörde mig. Allt för att min bebis skulle ha det bra och känna sig trygg.

Jag hade trott att kärleken mellan mig och min man skulle kunna rubbas och att jag skulle känna mig rädd för att bli lämnad, men det blev också motsatsen. Aldrig någonsin hade kärleken varit så stark och jag kände mig så säker på hans känslor för mig.

Att jag mådde så bra och att mitt förhållande till min man var så stark tror jag var en stor bidragande faktor till att min graviditet var så lustfylld. Alla känslor blev så överdrivna och då är det ju fantastiskt att känslorna var positiva. Eftersom jag gått igenom fler graviditeter och i några av dem har jag inte alls mått så bra fysiskt och det har istället påverkat mina känslor negativt.

dags att foda

Att vänta mitt andra barn födde nya tankar, olika från den första graviditeten. Rädsla att inte räcka till, både för mitt första barn och för min man. Att inte orka. Eftersom jag inte hade återgått till mitt arbete innan jag väntade barn igen skapades en ny oro om framtiden. Att inte vara en del av samhället att förlora min karriär. Jag började sakna att inte bli sedd som mig själv, utan bara som mamma, även om det nog var jag som var den som såg mig själv som enbart mamma. Jag hade gett mig hän så pass mycket i min roll som mor att jag förlorade stora delar av mitt ”jag”.

Att vara gravid för första gången var som att själv omskapas. Omvärderingar av livet och en påminnelse om min dödlighet.

Sedan närmade sig förlossningen. Om graviditeten blev min nyskapelse blev förlossningen min omfödelse.

Jag kom ut från förlossningen som en ny kvinna, en mamma. Jag hade bevis på att jag bar på oanade krafter. Jag kände en ny förbindelse med alla kvinnor som fött barn. Att låta kroppen ta över och till hundra procent ge sig hän till naturens krafter. Att öppna sig och totalt försvinna bort från verkligheten. Det kändes som jag hade befunnit mig i en annan tid, på en annan plats och det var som om jag hade fått nuddat på den andra sidan. Att föda fram mitt barn var magiskt!

bebis

Jag känner en sådan oerhörd respekt för alla mammor. Alla känslor, minnen, allt jobb, all oro och hanterandet av eventuella kroppsliga förändringar eller skador efter graviditeten eller förlossningen.

Min mamma sa alltid till mig under min uppväxt: ”Du kommer att förstå den dagen du får egna barn” och visst var det så. Visst hade mamma rätt. Nu förtstår jag.

DSC00372

Hur killar skall tackla föräldrarollen

Peppade och förberedda som pappor! Författaren Manne Forssberg om hur killar skall tackla föräldrarollen.

Syskon

Jag träffar många gravida kvinnor som väntar sitt andra barn och som redan under graviditeten lider av dåligt samvete över att inte räcka till. Att inte räcka till för barn nummer 1 och att inte ägna nog med tankar till barn nummer 2 som ligger i magen. Det där dåliga samvetet brukar tyvärr hålla i sig även efter förlossningen och jag känner igen det så väl.

Här kommer ett litet inlägg från min förra blogg:

syskon2syskonsyskon3

Strax efter födseln av mitt andra barn hade jag väldigt svårt att hantera känslan av att inte räcka till. Jag hade från dag 1 en oerhört stark känsla av skuld. Skuld över att jag tagit något ifrån mitt äldsta barn, som trots allt inte var mer än 2 år.
Kändes som jag inte alls kunde få ordning på varken känslor eller tankar.
Så från en skänk från ovan anordnades en information- och samtalseftermiddag på mitt BVC med en psykolog som skulle komma dit och prata om syskonrelationer.

Där satt jag med tårarna brännande innanför ögonlocket, mjölkstinna (och läckande) bröst och en alldeles ny liten bebis i mina armar och med en desperat känsla av ”Hjälp mig”.

Och hjälpt blev jag. Av några få meningar som liksom etsade sig fast och som inte kunde komma mer passande i mitt läge. Jag har inget som helst minne av vad denna kvinnan pratade om, informerade om, eller disskuterade runt om kring mer än detta:

”Du kan från början påverka hur relationen mellan dina barn kommer att se ut. Tycker du att barn nr 2 tar tid från syskonet och du känner skuld för att du inte hinner med barn nr 1 kommer också ditt barn känna din känsla och det är lättare att det blir avundsjuka samt konflikt. Om du istället ser att du ger en present till barn nr 1, du ger en lekkamrat och en bästa vän för livet, någon som alltid kommer att finnas där. Då kommer också barnet känna att den fått en gåva, en ny person som välkomnas med glädje in i familjen.”

Med dessa kloka ord slutade min skuldkänsla tvärt och jag gick hem med en helt annan inställning. Och känslan av skuld har faktiskt aldrig återvänt. Visst finns ofta en känsla av att inte räcka till, men det är en helt annan sak än att känna skuld. Var barn är en gåva. En gåva som välkomnas in i familjen av varje familjemedlem. En kompis, vän och kamrat att älska och att älskas av för alltid!

Back to basic


Färdigmat

- ”Ja, du får ursäkta matvalet”, säger min väninna lite urskuldrande och sneglar på mig samtidigt som hon slänger upp makaroner och köttbullar på tallrikarna till mig och hennes barn. Samtidigt sitter hennes ettåring och knaprar på en majskrok i barnstolen. – ”Jag har varit på Ikea i dag också blev det så bråttom, ja du vet hur det är”, fortsätter min väninna.

Min väninna pratar väldigt ofta mat. Det är inte bara med mig, utan hon är verkligen intresserad, läser mycket och hänger med i de senaste debatterna.

När vi sedan till kaffet sitter och mumsar på Ikeas kanelbullar fortsätter hon: -”Vad tycker du om 5:2 dieten Linda? Det är ju skit intressant! Verkar verkligen fungera!”

Jo, nu skall jag berätta vad jag tycker; Så länge som det serveras halv/helfabrikat hemma, så länge som det ligger buljongtärningar med glutamat i skafferiet, så länge som barnen knaprar på majskrokar innan de fått alla tänder och så länge som maten ses som ett nödvändigt ont skall vi inte grotta ner oss i någon form av dieter. Lägg ner!

Ämnet känns så oerhört söndertjatat, men så länge min väninna serverar Ikeas köttbullar och makaroner när jag hälsar på och sedan ringer och frågar mig vad hon skall göra åt sin egna trötthet och sina barns humörssvängningar, så kommer jag fortsätta att förespråka färsk, näringrik mat utan tillsatser.

Maten som vi äter bygger kroppen. Näringen och energin i maten används till nervsystemet, uppbyggnad av celler, muskelarbete o.s.v  och vi behöver maten för att orka, för att tänka, för att må bra och för att sova gott. Detta är det mest basala. För att vi själva, våra kroppar och vårt sinne skall må bra bör vi ge oss själva mat med högt näringsvärde. Maten är inte till för att dämpa hungern. Hungern finns där för att påminna oss om att vi skall äta. Vi äter för att kroppen behöver näring och energi.

Har vi svårt för att köpa och laga färsk mat och vi har inte fått till det ännu med att äta regelbundet, då är det först och främst här vi skall lägga krutet. Lägg undan läran om LCHF och 5:2 dieten och lägg fokus på att laga maten från grunden. Det är inte kompliserat eller svårt.

Kanske kan låta som en gammal klyscha, men bygger vi ett modernt hus utan grund och isolering kommer vi ha ett snyggt hus som efter ett tag börjar släppa igenom fukt och kyla. Med tiden får vi mögel och huset börjar fallera. Då hjälper det inte att vi bestämmer oss för att måla utsidan i fem dagar för att sedan vila från målningen lördag och söndag.

Vi bör lära våra barn från den allra första början att maten kommer från naturen. Inte från en plastlåda i frysdisken eller ur en konserveringsburk. Det är vi som skapar barnens vanor. Att låta barnet suga på en saltfri majskrok gör absolut ingen som helst nytta enligt min åsikt. Det enda det gör är att skapa dåliga vanor för framtiden.

majskrok

”- Mina tomat plantor började att hänga och tomaterna ville inte mogna…”, berättade en av deltagarna på kursen som jag gick i onsdags ”… så jag köpte tomatnäring till dem och då blev det fart.” Ja, det är lätt att se vad tomaterna behöver om de känner sig trötta. Och så är det med allt som lever. Är vi färglösa, orkeslösa och hängiga, så behöver vi mer näring och det får vi genom färsk mat.

Jag ”läxar inte upp” min väninna. Det är inte det jag är ute efter. Det jag vill förmedla till henne är att jag tycker att det är bättre att hon fokuserar på att handla hem bra livsmedel istället för att gräva ner sig den senaste forskningen inom kost. Forskningen gör stora framsteg och jag tycker det mesta är oerhört intressant att ta del av. Men jag står fortfarande fast vid att jag tycker det är helt förkastligt sålänge inte maten lagas med bra ingredienser.

reduced_1563

 

En morfar

reduced_1602

En morfar
- av Siv Andersson

När mammas far blir morfar
han byter generation.
Nu blir han så central
för ännu en person.

Hans stora hand känns trygg
på småbarnspromenad.
Och om man blivit ledsen
kan morfar få en glad.

Han minns sin barndoms lek
som om det var igår.
Att barn vill göra hyss
är sånt som han förstår.

Så gott det känns att han
vill hålla lite koll
- att morfar står så nära
fast han finns på håll.

Låt den du älskar få pröva sina vingar


reduced_1495

 

 

 

 

 

 

 

 

Sommaren börjar lida mot sitt slut och vi går med bestämda steg mot en ny årstid. Jag hoppas att ni alla haft en fin sommar.

Jag själv har njutit oerhört under sommaren och det bästa av allt har varit att få vara tillsammans med mina härliga barn från morgon till kväll. 

Nog för att jag visste om det tidigare, men det blir så väldigt tydligt när vi alla är tillsammans under en lång period, att mina barn har så olika personligheter. Det är så spännande tycker jag. Spännande att riktigt bejaka mina barns personlighetar, men inte alltid lika lätt att bemöta såklart. Det är också något som jag hela tiden jobbar med; att försöka låta varje barn få vara den som den är och att se varje barn och inte bara en ”grupp” av barn. Och som vanligt får jag hejda mig själv ibland. Att inte springa på för fort, utan att sakta ner, att ta det där kända, djupa andetaget. Visst känner jag mig ibland som en riktig höna med mina kycklingar som kommer tultandes efteråt och ibland kan jag snarare känna mig som en vallhund som försöker att fånga in mina får. Men jag märker att barnen tar ett större eget ansvar när jag låter dem ta större egen plats och när jag tillåter dem att ta den platsen som de själva väljer. Det ena barnen väljer att gå i sina egna tysta tankar, medans den andre delar med sig av varje liten fundering eller observation.

Jag tog fram en gammal text av Björn Afzelius som jag så gärna vill dela med mig. Den är så innerligt vacker, gör så ont och den borrar sig liksom in i ens hjärta:

reduced_1463

När jag tänker tillbaka på min barndom
Ser jag skräckbilder tydligast av allt
Ja, de gånger de skrämde eller slog mig
Är de minnen som hårdast sitter fast
För som barn tar man kärleken för given;
Allting annat är mot ens natur
I den stund man tar steget ut i livet
Är man bara ett tillgivet djur

Ändå står snart de vuxna där och pekar
Ut den riktning de tycker man skall ta
Alla drömmar de själva har förvägrats
Vill de förverkliga genom sina barn
Är man lydig belönas man och hyllas
Revolterar man mister man allt
Ingen älskar ett barn som inte lyckas
Ingen älskar ett barn som är starkt

Men vem besitter förmågan att veta
Vad som ryms i en ny individ?
Och vem kan säg’ till nån annan hur lyckan ser ut
Vem kan säg’ vad nån annan vill bli?

Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån
Låt dina växter får leva där de trivs
Lås inte in dina plantor i ett drivhus
Låt de få slippa ett onaturligt liv
Låt den du älskar få pröva sina vingar
En dag så flyger din älskade rätt
Vill du bli respekterad av din avbild
Så får du visa din avbild respekt

av Björn Afzelius

reduced_1479

Visst är det så sant som han sjunger;

”Men vem besitter förmågan att veta vad som ryms i en ny individ? Och vem kan säg´till nån annan hur lyckan ser ut Vem kan säg´vad nån annan vill bli?”

För vi är olika individer och våra barn har inte samma lycka som vi.

Det är en konst att som förälder vara öppen och backa tillbaka på ett medmänskligt sätt för att låta våra barn få ”leva där de trivs”. Vi måste guida med försiktiga och kärleksfulla steg. Ge riktlinjer som stärker barnet att gå sin egen väg. Så slutar sången; Vill du bli respekterad av din avbild – så får du visa din avbild respekt”

Ladda batterierna


messy

Visst finns det stunder i ett föräldraliv när man bara längtar bort från ständig påpassning, matlagning med alla barnen, blöjbyten, torkning, städning, tvättning, lekparkshäng, barbielek och allt det där andra som hör föräldralivet till. Det spelar ingen roll hur mycket man avgudar sina barn och älskar det livet som man nu lever, ibland blir längtan bort från vardagen väldigt stark.

Vad man längtar till ser så klart olika ut. Några längtar till att träffa vänner utan barn, eller en lugn helg med sin partner, en resa, en skogspromenad, en disconatt, en soffliggardag o.s.v.

Inte behöver man känna sig ensam i att längta bort ibland. Jag vågar nog påstå att flertalet av oss någongång drömmer om att komma ifrån, att ladda battererna och att bara få vara. En välbehövlig paus för att orka fortsätta.

Nu är det sommartid och allt fler får semester. Kanske går du mammaledig och det är din parner som skall ha semester eller också jobbar ni båda två och nu skall ha några veckor tillsammans med barnen. Många längtar efter att få vara tillsammans hela familjen. Och visst är det underbart och välbehövligt.

Om man nu är två vuxna i familjen tycker jag att det är nyttigt att någongång under semestern göra något på egen hand. Just för att ladda sina egna batterier. Familjekontot kommer att laddas när ni alla är tillsammans under semestern, men passa också på att komma ifrån, bara du. Kanske se det som en start på något som du kan behålla under hösten och vintern också. Tid för dig själv.

Och vad skall du göra då på din egna tid? Börja med att blicka tillbaka till ditt liv innan barnen. Hur såg ditt liv ut då? Vad gjorde du för att må bra och vad prioriterade du mest?

Tittar jag tillbaka på mitt liv innan barnen prioriterade jag ensamheten allra mest. Den valda ensamheten. Då blev jag fylld med energi och jag fick lugn i själen så att jag kunde fortsätta mitt vardagsliv med glädje och styrka. Tittar jag på mitt liv nu så är det oerhört sällan jag får vara ensam. Det som alltid har betytt mest för mig är nu det som jag får allra minst utav. Så när jag får välja en ”egen aktivitet”, så väljer jag ensamheten. Helst ute i skogen eller ute på min cykel. Min tid blir som en liten hemlighet som jag har med mig själv och som jag längtar efter. Den stärker mig och ger mig kraften att komma tillbaka och ge kärlek till mina barn.

Jag tror att vi alla behöver prioritera oss själva lite mer. Visst är semestern underbar så att vi alla får vara tillsammans, men för att orka ta nya tag när vardagen kommer tillbaka kan det vara härligt att ha en liten hemlighet med sig själv. Som man kan gå och suga på som en söt karamell.

Lugnet

 

Copyright © Dandelion by Pexeto